Loket – vad är det?

Är det en arbetsplats eller ett arbetsredskap eller…?

 

Om vi läser i Arbetsmiljöverkets föreskrift ”Arbetsplatsens utformning (AFS 2020:1)” så är definitionen på en arbetsplats denna:

”En plats för arbete, inklusive förbindelseleder och personalutrymmen, till vilken en arbetstagare har tillträde under sitt arbete.

Arbetsplatser kan finnas både inomhus och utomhus och vara både stadigvarande och tillfälliga.”

 

I samma föreskrift kan vi dock läsa att föreskriften inte omfattar arbetsplatser i transportmedel.

Om vi då läser i föreskriften ”Användning av arbetsutrustning (AFS 2006:4)” så är definitionen på arbetsutrustning den här:

”Maskin, anordning, verktyg, redskap eller installation som används i arbetet.”

 

Vad är då ”användning”? Samma föreskrift definierar:

”Aktivitet med arbetsutrustning, som start och stopp, nyttjande, transport, montering, installation, demontering, reparation, ändring, service, rengöring och underhåll.”

 

Det ligger närmare till hands att loket alltså är arbetsutrustning snarare än arbetsplats.

 

 

 

 

 

 

 

Foto: Michael Carlsson, Solberga station AB

Försvunna yrken på järnvägen: Eldare

Tekniken utvecklas, sättet att arbeta på förändras och utformningen av tjänsterna som järnvägen levererar förändras även de. Här är ett exempel på ett yrke som inte längre finns: Eldare.

Ångloket var en fantastisk nyhet på sin tid. Kanske som ett litet fartyg, fast på land. En liten bogserbåt som drog på ett antal pråmar efter sig. När järnvägens organisation skapades på 1850-talet tog man intryck av Flottan. En kommandokedja, ett uniformsreglemente och en samling bestämmelser inrättades med militär förebild.

Som maskinbefäl satte man lokföraren, och som kapten för hela tåget fanns tågbefälhavaren ombord i tåget. Lokföraren känner vi till idag, tågbefälhavaren har bytt namn några gånger, idag kan man jämföra med rollen ”Ombordansvarig” och de underlydande konduktörerna skulle vi kunna jämföra med dagens ”tågvärdar”.

Men det finns ett yrke till som en gång fanns ombord på loket. Precis som på ett ångfartyg så måste någon också elda i pannan. Lokföraren kör ju och behöver koncentrera sig på det. Att sköta en ångpanna var en kvalificerad uppgift, mycket kunde gå fel om man inte tänkte på allt som vattennivån i pannan eller att ha nog med ånga så att tåget kan hålla sin tidtabellsenliga hastighet. Maskinen måste också regelbundet smörjas.

Lokföraren var högst i rang, vilket betyder att om man bara är två, då är alltså eldaren lägst i rang. Det kunde yttra sig så att man inte ens gick upp i lokhytten från samma sida. Att eldaren inte ens fick råka komma över på lokförens sida av hytten. Ett kritstreck i golvet kunde markera vems sida som var vems. Lokföraren hade slitit för sin titel, och nu var det deras tur att ha någon att köra med. Yrkeskarriären hade oftast börjat i ungdomsåren som lärling i lokstallet. Inte alltid avlönat arbete ens till att börja med, men med mycket jobb. Man började som stallvakt och fick hjälpa till med att putsa ångloket, kanske få förtroendet att passa pannan medan loket stod still, med tiden få komma ut och testas som lokeldare, och efter många, många år som ordinarie lokeldare kanske det blev en plats ledig som lokförare. Det kunde ta 20–30 år att komma till målet i karriären. Tro tusan det att ingen ska få gå på den halvan av hyttgolvet, som om det var ingenting!

När elloken kom, förändrades eldarens roll och blev nu ett lokbiträde. De första elloken var mekaniska monster, och det fanns fortfarande mycket att smörja och se efter på ett ellok som rullar. Lokbiträdesrollen var utvecklingsvägen till att en dag, kanske, få bli lokförare.

Med modernare lok fanns allt mindre som måste ses efter, lokbiträdets viktigaste roll utöver att bistå med att hålla uppsikt i färdriktningen var kanske att se till att det fanns kaffe på värmning på kokplattan (som är till för att värma oljekannor på, även på lok som inte ska smörjas, men som fungerar utmärkt även för matlagning).

Med tiden ansågs att lokbiträdet inte längre behövdes och lokföraren blev nu ensam i lokhytten från 70-talet och framåt. Ur säkerhetsaspekt var det kanske inte lämpligt, men tekniska system ersatte lokbiträdets roll som någon som hjälper föraren att hålla sig vaken och kontrollera signalerna i färdvägen. Karriärvägen idag är betydligt kortare, ”vem som helst” (som klarar urvalstesterna) kan bli lokförare om man går en YH-utbildning.

Bilden, som kommer från Digitalt Museum, visar eldare i arbete och arbetsmiljön i ånglok.
Fotograf: Lennart Nilsson (1922–2017).

Solberga Station järnvägskonsulter

2022-06-28T10:52:45+02:002022-07-05|Ånglok, Eldare, Historia, Järnväg|

Säsongsavslutning hos oss

I midsommarveckan avslutade vi vår vårsäsong med personalträff. Vi som normalt arbetar digitalt och reser kors och tvärs över hela Sverige samlas fyra gånger om året i 2–3 dagar. Viktiga möten för oss, då allt från arbetsmiljö, ekonomi och teknik till omvärldsbevakning och verksamhetsutveckling avhandlas. Utöver det är det viktigt att inspireras och ha kul och bara ”hänga” tillsammans.  

Den här gången hade vi – i härligt sommarväder – sprängt in tre utflykter. Vi besökte bygget av tågdepån i Nässjö och fick information och en rundvandring med projektchef Jonas Castenbrandt, vilket var intressant och givande. (Därifrån får jag inte dela bilder så ni får nöja er med en på företagets ekonom och VD i lånade hjälmar.) Vi åkte till Skullaryds älgpark utanför Eksjö och besökte Erik Öster och hans älgar, kronhjortar och dovhjortar och deras bebisar – människa eller djur, när bebisarna föds är det tydligt hur livet går vidare. Vår tredje tur gick till Ohsabanan i Os, som drivs av Ohs Bruks Järnvägs Museiförening. Där vi chartrat ett ångtåg och fick både historia, nutid och fika av vår guide Thomas Lindström.  

   

Foton: Solberga station AB

Nu har vi avrundat och utvärderat samt fyllt på och inspirerats och går nu ut på ”sommarbete”. Vi kommer att arbeta lite olika tider i sommar, så någon finns alltid på plats för dig som kan vilja söka oss. Mejladressen info@solbergastation.se har vi koll på hela sommaren. Vi önskar er alla en riktigt fin sommar! 

 

2022-06-28T11:36:14+02:002022-06-30|Ånglok, Lok, Om oss på företaget, Veterantåg|

Försvunna yrken på järnvägen: Bromsare

Tekniken utvecklas, sättet att arbeta på förändras och utformningen av tjänsterna som järnvägen levererar förändras även de. Här är ett exempel på ett yrke som inte längre finns: Bromsare.

Från början manövrerades tågets bromsar helt mekaniskt för hand genom att snurra på en vev som satte an eller lossade bromsarna. På ett mindre persontåg kunde konduktören ofta sköta det själv, på godståg medföljde ett antal ”bromsare” som skötte tågets inbromsning. Lokföraren signalerade med lokets vissla om det skulle bromsas eller lossas på bromsarna.

Behovet av antalet bromsare i tåget beräknades efter antalet hjulaxlar som en bromsare kunde sätta an bromsen på. Var fjärde till femte vagn i ett tåg ansågs behöva ha en bromsare. Naturligtvis blev bromskraften oberäknelig då det inte fanns något sätt att ange hur hårt varje bromsare skulle dra veven varje gång en bromsning behövdes. Men med erfarenhet av banan och tåget så visste de nog hur de skulle göra, var nedförsbackarna fanns och var stationerna låg.

Med tiden utvecklades pneumatiska bromssystem, först kom vakuumbromsar där man tömde luften ur en bromscylinder för att frigöra bromsarna. Men ännu bättre var tryckluftbromsen där man med tryckluft gav den kraft som behövdes för att sätta an bromsarna. På 1920-talet kom den typ av bromssystem som ännu idag används på den svenska järnvägen, nu kunde lokföraren själv kontrollera bromsarna genom att styra lufttrycket i en luftledning som förband alla vagnarna med lokets bromsapparat.

På några få år blev huvuddelen av en hel yrkeskår utan arbete och försvann nästan helt. Sveriges sista reguljära ”handbromsade tåg” gick på en liten privat bruksbana i Dalarna fram till 1964.

På bilden, som kommer från Digitalt Museum, ser vi Bromsare Åke Engström klädd i vinterklädsel. Bild från 1946. Fotograf: Sture Gewert

Solberga Station järnvägskonsulter

2022-06-07T09:51:10+02:002022-06-21|Ånglok, Bromsare, Historia, Järnväg|

Reglerna för certifiering av pannoperatörer skjuts fram

Vi har tidigare i nyhetsbrev och blogginlägg skrivit om de nya reglerna för certifiering av pannoperatörer, vilka har väckt en del funderingar. Nu har Arbetsmiljöverket beslutat att se över reglerna och därför kommer de inte att börja gälla förrän 1 december 2025.

Läs mer här: https://www.av.se/nyheter/2022/reglerna-for-certifiering-av-pannoperatorer-skjuts-fram/

Solberga Station järnvägskonsulter

Foto: Michael Carlsson

Certifieringskrav för pannoperatörer

Alla pannor klass A och B (kategori 1–4) ska övervakas av minst en certifierad pannoperatör. Alla som deltar i övervakningen behöver inte vara certifierad men minst en person ska vara det, och ha som huvuduppgift att övervaka anordningen, vilket också gäller under jourtid. Arbetsgivare ska ha rutiner för övervakning och för hur ut- och fortbildning av pannoperatörer för de specifika pannanordningarna säkerställs samt ska kunna styrka att certifierad kompetens finns inom organisationen. Dessa nya regler börjar gälla den 1 december 2022.

Certifikat för pannoperatörer utfärdas av SWEDAK-ackrediterade certifieringsorgan och dessa finner du här: www.swedac.se

När det gäller museiverksamhet, exempelvis veteranföreningar som framför eller arbetar med underhåll av ånglok eller gammal teknik så gäller reglerna även för dessa organisationer. Det pågår idag inte något arbete med att förändra skriften eller göra generella undantag för dessa verksamheter, förmedlar Arbetsmiljöverket.

Läs mer här >>

Solberga Station järnvägskonsulter

Foto: Michael Carlsson

Till toppen