Järnvägen är nog landets förkortningstätaste bransch, möjligen tillsammans med militären. Med detta följer också att man ibland uttrycker sig i förkortningar i det interna ”fikonspråket”.
Värst är driftplatssignaturerna, ”stationsbeteckningar” för att säga det ur resenärsperspektiv.
Att man just här behövde använda förkortningar, och korta sådana, har med kommunikationen att göra, ty i början (fram till telefonens ankomst) administrerades den dagliga säkerheten på järnvägen med hjälp av telegrafen. De tidiga banorna var först ut med att få de korta signaturerna, därför betecknas än idag Göteborg med G och den andra ändpunkten på första banbiten från Göteborg med J, nämligen Jonsered. Alingsås är A, Malmö M, Nässjö N och Ystad Y. Detta har också fått till följd att Ö, som vore en naturlig förkortning för Örebro eller Östersund, istället betecknar Örtofta (nästan mitt i Skåne, med sockerbruk).
Stockholm är special, ty här fanns från början Södra station (upp mot området som kom att heta Södra Bantorget och senare Medborgarplatsen) och lite senare Norra station (som på den tiden låg vid Norra Bantorget, se bild, med nuvarande adressen Torsgatan 11). Hur skulle dessa stationer betecknas och förkortas? Jo, man gjorde så att Södra station blev Sst och Norra station Nst. Utläst blev det då Södra station Stockholm, respektive Norra station Stockholm. Och när sen sammanbindningsbanan öppnades 1871 och Centralen tillkom fick den förkortningen Cst enligt samma princip, Centralstationen Stockholm.
Och när vi järnvägare pratar internt blir det ibland ”jag måste in till Cst och vända”, även om jag kanske menar att jag ska gå eller ta bilen eller tunnelbanan dit.
