”Tillfälliga grupperingar behöver synkronisera ihop sig för att fungera tillsammans, oavsett hur de möts.”
(Ur boken ”Den analoga hjärnan i den digitala tillvaron” av Anna Tebelius Bodin.)
Småprat är viktigt. ”Utan småprat inget stort prat” säger talesättet. Vi synkar oss när vi småpratar. När vi känner samhörighet och upplever ”vi” så frigörs oxytocin i oss.
Oxytocin är ett trygghetshormon som skapar ro i oss och påverkar hur mottagliga vi blir för nya människor och idéer/uppgifter. Att vi känner oss trygga (socialt/fysiskt) lägger grund för goda prestationer och gör oss mer välvilliga och empatiska vilket är viktigt för goda relationer. När vi är vi med varandra så vågar vi lyfta även svårare frågor och nå längre ihop.
Vi människor är gruppdjur. Att känna tillhörighet med en grupp är en del i vår överlevnadsinstinkt, att vara utanför är ett potentiellt hot. I olika hög grad, vi är olika, men vår hjärna fungerar så. ”Vi” är viktigt.
Det ska man ha med sig vare sig man arbetar tillsammans fysiskt eller digitalt. Att vi ”checkar in” är betydelsefullt. Varvet runt: läget, måendet, tankar just nu…? Det kan vara formellt som start i mötet eller mer löst i kanten som snack medan vi väntar på att t.ex. mötet ska börja.
Vad som inte är av godo är när vi samlas och sätter oss och tittar på telefonen. Inte heller när man digitalt stänger av mikrofon (och ev. även kamera) och svarar på mejl tills det formella mötet börjar. Båda distanserar, inget skapar ”vi”.
Inled med ”varvet runt”. Kort – ett ord från var och en – eller längre. Det är väl investerad tid. Det både gör att vi fokuserar här och nu och det synkroniserar oss.
Hur gör du när du ska möta andra människor?
