Prestationspallen

Idag delar vi med oss av en av de modeller vi själva skapat och ofta använder i olika sammanhang: Prestationspallen © Solberga station AB. Det är en modell vi skapat för att föra dialog kring vad som krävs av oss människor för att vi ska prestera något. En prestation handlar om att få något gjort. Det kan vara att gå upp ur sängen, utföra en arbetsuppgift eller ta guld i OS. 

Grunden i goda prestationer är de tre benen. 

Vi behöver känna oss trygga och säkra. Säkerhet är fysisk-teknisk och trygghet är social. Vi vill inte få en grävskopa i huvudet (säkerhet) och vi vill inte baktalas av kollegor (trygghet). Om vi känner oss osäkra och/eller otrygga så kommer vi inte att prestera med fullt fokus utan vi kommer att lägga energi på att säkra/trygga oss. 

Vi behöver också känna glädje, arbetsglädje. Man brukar säga att glädje i jobbet är meningsfulla uppgifter och glädje på jobbet är det sociala sammanhanget, jobbarkompisarna. För en del är meningsfullhet viktigast, för andra jobbarkompisarna, för en del är båda viktiga. Om inget av det är på plats så är det dock ont om arbetsglädje. 

Delaktighet handlar om att få, kunna och vilja vara med. Att få uttrycka sig, att bli lyssnad på, att kunna påverka, att få vara med och att kunna vara med (mental och fysisk tillgänglighet). Hur utrycker vi oss? Hur planerar vi saker och ting? Tänk inkludera! 

När de där tre pelarna är på plats så är de en god grund för att hjulet ovan ska kunna snurra. 

Kompetens handlar om att kunna göra något. Här ryms till exempel legitimation, körkort och certifieringar samt utbildning, kunskap och erfarenhet samt mandat, handlingsutrymme och resurser. Allt det som påverkar om jag tycker mig kunna prestera det som önskas eller krävs. 

Motivation handlar om att vilja. Här finns våra värderingar, våra ambitioner, våra drivkrafter och vår meningsfullhet. Vad vi gillar och inte gillar, vill och inte vill, anser värt besväret och inte. Mod ligger i den här rutan, för om vi tycker att något är tillräckligt viktigt eller roligt så gör vi det, även om vi är rädda. 

Välbefinnande handlar om energi, vår ork. Har vi tagit hand om oss själva – sovit, ätit bra, rört på oss och fått frisk luft? En grundstomme i välbefinnande. Liksom att vi ser till att få återhämtning fortlöpande. Här finns också situationer som kräver energi av oss, såsom att vaka över en sjuk familjemedlem på natten eller ligga i uppslitande vårdnadstvist. 

 

Om jag kan göra något och tycker att det är viktigt men inte orkar så händer inte mycket… 

Eller: jag tycker att det är viktigt och har massor av energi men jag vet inte hur man gör… 

Eller: jag vet hur man gör och har massor av energi men det känns helt meningslöst… 

Dessa tre behöver vara på banan allihop. 

 Säg nu att jag vill måla gult i köket. Jag vet hur man målar så jag tycker att jag kan det. Jag vill gärna ha gult i köket så motivationen finns där. Jag är utvilad och på banan och har energi. Jaha, detta räcker inte i sig för att det ska bli målat gult i köket – jag måste göra något också… 

Den fjärde aspekten är agerandet i sig. Här ryms sådant som påverkar om och när vi gör något. Exempelvis kultur (”vi gör inte så här”), professionalitet i yrket (”detta är rätt sak att göra”), signalsystem (väckarklocka så vi kommer upp eller andra alarm) och ställtid (lätt och roligt har kortare ställtid än svårt och tråkigt…). 

När alla delar i hjulet fungerar så snurrar det = vi presterar något. 

Attityd i mitten, navet, är smörjmedlet. Nu kommer positiv psykologi in i bilden. Vilket inte innebär att skutta runt och hojta ”tjolahopp” utan om att välja med vilket fokus vi gör saker och ting. Om vi ser hot, problem, motsättningar, svagheter och konflikter så smörjer det sämre än om vi ser möjligheter, lösningar, gemensamma nämnare, styrkor och samverkan. Så enkelt är det faktiskt, vår attityd påverkar våra prestationer. (Läs gärna vårt tidigare blogginlägg ”Ser du med ditt goda eller ditt onda öga?” om just attityd, det finns här.

Så när du tänker att du – eller någon annan – inte presterar så behöver du ha i åtanke att det är åtta olika faktorer som påverkar huruvida det blir något bra presterat eller inte. Exakt vad är det som ”fallerar”? Ja det behöver man gräva lite i, ensam eller tillsammans med någon.

Om du känner att du har kört fast avseende en prestation av något slag så kan coaching vara något för dig. Hör av dig då! Likaså om du vill ha en föreläsning eller workshop kring prestationer, på individnivå eller i grupp. Vi bistår dig gärna! 

 

 

Bild: Prestationspallen © Solberga station AB. 

Vet du hur du drar dina slutsatser?

Bilden föreställer ”Slutledningsstegen” (”Ladder of Inference”) av Chris Argyris och handlar om det sätt vi människor ger mening åt saker i våra sinnen och hur det påverkar våra handlingar. Hur vi går från en subjektiv upplevelse till att dra en slutsats och fatta ett beslut.

Man brukar säga att ”vi ser inte saker som de är, vi ser saker som vi är” och det är i linje med detta. Vi drar alla slutsatser på samma sätt men vi kommer fram till olika slutsatser beroende av vad vi har med oss i bagaget. Det är viktigt att ha med sig i alla relationer och förändrings- och utvecklingsarbeten.

Titta på bilden så går vi igenom den nerifrån och upp:

 

I första steget observerar vi vår omvärld och det som händer i den. Vi tar in med alla våra sinnen: hur ser det ut, doftar det, låter det, smakar det, känns det mot huden, vilken energi har det…?

 

I steg två söker vi efter fakta att hänga upp vårt meningsskapande och vår uppfattning på. Allt omkring oss är data. Fakta blir det först när någon har sagt att något är relevant i ett visst sammanhang. (Ett enkelt exempel: Kim har storlek 39 i skor. Det är data. Om Kim ska beställa skor på nätet så är det vitala fakta att Kim behöver storlek 39 på sina skor.) Vi gräver i vår historia: ”Var/när/hur har jag upplevt detta tidigare?”. Så hänger vi upp det vi upplever på något vi tidigare upplevt och gör om data till fakta.

I steg två kan man faktiskt köra fast i sin slutledning om man är med om något man inte har någon erfarenhet av sedan tidigare, då blir det stopp här. Då kan vi exempelvis uppleva det hela traumatiskt eller göra som barn så ofta gör: härma det någon annan gör tills vi tycker oss ha listat ut vad som pågår eller hittar krokar att haka fast vår slutledning i så att vi kommer vidare i processen.

Steg tre: Utifrån de fakta vi väljer ut att hänga upp vår upplevelse på söker vi i våra tidigare upplevelser efter sådant som skulle skapa mening i det vi upplever. (Att t.ex. hänga pynt i en gran är meningsfullt om det är en julgran.) De data/fakta vi väljer att notera blir meningsfulla utifrån vår tidigare erfarenhet: uppväxt, miljö, utbildning, kultur, generation etc. Vi söker i vår egen historia (och inget av det har egentligen med den aktuella situationen att göra).

 

Steg fyra: Vår tolkning och vårt meningsskapande leder fram till en slutsats – som vi dragit på egen hand i vårt eget huvud och som ofta har relativt lite med det vi observerade att göra. (Ex: pynt i en gran är meningsfullt om det är en julgran så jag bestämmer mig för att det är en julgran.)

I steg fem byter hjärnan system, kan man säga, till ”åsikt”, där våra värderingar, drivkrafter, vår motivation spelar in. Vad tycker vi om det vi upplever? Fult, snyggt, bra, dåligt, roligt, tråkigt… Vår åsikt grundar sig åter igen i det vi redan bär på.

Steg sex är satt inom parentes i vår bild av Slutledningsstegen. Det är inte alltid vi agerar på alla slutsatser vi drar, mycket går vi bara omkring och bär på. OM vi agerar så gör vi ofta det genom att prata med någon om det vi upplever. Vi synkar våra upplevelser gentemot andras. (Ex: A säger ”De har en gran i foajén i februari, är inte det lite väl sent på året?” B svarar: ”Jo, det är det.” Så, nu är vi överens, det känns ju skönt…)

 

Blev det du upplevde ”sant” nu? Det mesta vi går omkring och tycker är sant för oss är subjektiva upplevelser och de är inte nödvändigtvis desamma som andras. Just för att vi alla drar slutsatser och fattar beslut på detta sätt och därmed kommer fram till olika resultat finns behov av dialog i organisationer och behov av rättsväsende på samhällsnivå, för att nå fram till gemensamma nämnare eller vad som egentligen hänt i en situation.

Vilken intention har en person bakom sitt handlande? Det vet vi inte, om vi inte frågar. Det gör vi dock inte så ofta, vi tolkar och gissar hellre. De flesta är ganska omedvetna om att det är det vi gör, vi tycker att vi vet. Så agerar vi på det vi tolkat och gissat som om det vore en sanning. Som i stegen ovan.

 

Vi säger inte heller alltid det vi menar, eller säger något alls, till andra. Vi kan därför alla inbilla oss själva att en person har en viss intention bakom sitt beteende, vilket kan skapa konflikter, när det egentligen handlar om missuppfattningar.

Att ställa sig utanför sig själv och reflektera kring detta kräver personlig mognad, och detsamma gäller kring att erkänna för sig själv och andra att man missuppfattat situationen. Det kan vara lättare att hålla fast vid sin missuppfattning – läs gärna blogginlägget vi skrivit tidigare om att vi gärna bekräftar det vi tror oss veta om oss själva, andra och världen i det som kallas konfirmationsbias (finns här)

Man brukar tala om evidens, tolkning och effekt. Evidens är objektiva fakta: X ställde ett glas på bordet. Tolkning är min egen inre slutledningsstege, exempelvis: X ställer disk överallt. Effekt är mitt beteende utifrån min slutsats: Jag skäller på X eller klagar för någon annan på X eller irriterar mig på X eller…

 

Att reflektera kring hur man kommit fram till sin slutsats, sitt behov eller sin sanning i olika situationer och sammanhang är av godo. Att ibland backa sig neråt i sin egen slutledningsstege (vilket man t.ex. kan få bistånd i av en coach) för att kanske dra en ny slutsats som kan vara mer av godo för situationen, sammanhanget, relationen… eller gör att man kommer vidare i en fråga.

I grupper kan det vara bra att dra slutledning tillsammans:

 

Steg 1: Vad är det vi upplever just nu på jobbet / hos kunden / i omvärlden?

Steg 2: Vad är viktiga data i det, vad är relevant för oss att fokusera på  då?

Steg 3: Vad är det som gör detta viktigt och relevant, vad gör det meningsfullt?

Steg 4: Vad betyder det för vad vi ska göra nu då?

Steg 5: Vad tycker vi nu om det vi beslutet? (Inte alla i gruppen kanske tycker att det blev bra men då får man ha dialog kring hur man hanterar det eller ta ett beslut i demokratisk anda eller…)

Steg 6: Så vad ska var och en av oss göra nu då?

 

Om man gör på detta sätt tillsammans är chansen större att alla är med på banan än om var och en drar slutsatser för sig själv.

 

Vill du ha coaching individuellt, i duo eller i grupp för att reflektera kring dina/era slutsatser? Vill du ha en föreläsning eller workshop på temat ovan? Hör av dig! Vi bidrar gärna.

 

 

Bild: Komponerad av Solberga station AB utifrån Chris Agyris modell

Börja med något nytt?

Så här i början på ett nytt år brukar det finnas allehanda ambitioner om att börja med något nytt. Är det så hos dig? Vi skickar med ett tips idag.

Tänk dig att du har en cirkel med olika delar i. Delarna kan vara olika delar i livet (familj, jobb, fritid, träning…) eller arbetsuppgifter på jobbet eller något annat. Om vi har en cirkel så fyller vi gärna den med olika ting, vi fyller upp de 24 timmar vi har på ett dygn med ditt och datt, eller vår arbetstid.

Om vi då som exempel säger att vi ska börja träna – var ska det då in? Det är ju redan fullt i cirkeln… Vi behöver prioritera om, oavsett om det är privat eller på jobbet.

Börja med vad det är du/ni ska fortsätta göra. ”Övergångsobjekt” heter det i psykologin och handlar om att lägga en grund – allt är inte nytt, en del är beständigt och tryggt.

Titta sedan på vad du/ni ska sluta göra. Detta handlar om att göra plats, ta bort. Ponera nu att du vill börja träna, då kanske det är en tevekväll i veckan som ska vika på foten.

Först därefter planera för vad du/ni ska börja göra. Nu finns en trygg grund och det finns ett tomrum att fylla där det nya kan komma in.

 

 

Bild: Solberga station AB

Till toppen