Frågan om kränkning kommer upp då och då. Är man kränkt om man känner sig kränkt?

En kränkning i lagens mening är ett angrepp mot någons person, frihet, frid eller ära. Kränkning är en egen form av skada, varken personskada eller ekonomisk skada, som regleras i 2 kap. 3 § och 5 kap. 6 § skadeståndslagen.

För att kränkning ska anses uppstå krävs att det är en attack mot någons integritet samt att personen i fråga på något sätt värnar sin integritet och inte själv “bjuder in” till kränkningen. Ex: en person ger sig frivilligt in i ett slagsmål och då kan man inte åberopa att man blivit kränkt av slagen som utdelats under slagsmålet.

När man bedömer kränkning tas hänsyn till omständigheterna. Har handlandet: haft förnedrande/skändliga inslag, varit ägnat att framkalla rädsla för liv/hälsa, riktat sig mot en person som har svårt att värna egen integritet, inneburit missbruk av beroende- eller förtroendeställning och/eller varit ägnat att väcka allmän uppmärksamhet? Sexualbrott, grova våldsbrott och upprepade handlingar ses som grövre kränkningar.

”Kränkande särbehandling” avseende arbetsmiljön (Organisatorisk och social arbetsmiljö (2015:4) är handlingar som riktas mot en eller flera arbetstagare på ett kränkande sätt. Det är relevant att definiera kränkning och, som Arbetsmiljöverket uttrycker det, ”diskutera vad som kan vara kränkande särbehandling på er arbetsplats”.

Om man inte objektivt definierar vad som utgör en kränkning riskerar man att underminera såväl yttrandefriheten som återkoppling i syfte att utvecklas i arbetet och på arbetsplatsen.

Bagatellartade och ömsesidiga konfliktytor omfattas inte av kränkningsterminologin. Det är en del i alla relationer. Så man kan alltså känna sig kränkt utan att lagligt sett vara det.

Bild: Pixabay/Anemone123.