På tema järnvägshistoria skriver vi idag om den vikta godsvagnen i Storuman.

En godsvagn är ju konstruerad för att klara stora laster, i första hand utbredda laster över hela vagnens längd men naturligtvis också för att klara punktlaster. På bilden ser vi en vagn där ramen har knäckts, vad som orsakade det lär vi aldrig få veta. Det finns inga synliga skador i vagnens ändar, det verkar alltså inte som att vagnen har blivit påkörd. Bilden är från 1973 och från Storuman. Vagnens nummer var SJ Om 21-74-361 7 933-7.

I ett dåtida SJ-dokument, SJH 636.1 SJ godsvagnar, utgåva 1 från år 1971 framgår att vagnen som mest fick lasta 21,5 ton om lasten åtminsone var utbredd på nio meters längd. Med lasten koncentrerad på 1,5 meter så hade lasten fått vara 14 ton. Det största tillåtna hjultrycket för ett fordon på vagnens lämmar och golv var 2 ton.

Det har nu snart gått 50 år. Vi lär aldrig få veta på vad som orsakade att denna vagn knippade sig.

Foto: Ulf Smedbo.

Tema järnvägshistoria. Vad är det vi ser? En smalspårig normalspårsvagn, eller vänta nu? Vagnen har ju normalspårsbuffertar, samtidigt ser spåret väldigt smalspårigt ut, tittar man riktigt noga så ser det ju också ut som att det finns ett smalspårskoppel på vagnen?

Bilden är från Finspång år 1989, vid denna tid användes vagnen inte längre. Tills ett par år tidigare fanns det en smalspårig järnväg med spårvidden 891 millimeter från Finspång och upp till Hjortkvarn knappt fyra mil åt nordväst. Det var endast godstrafik på banan, de som nyttjade den var bland annat spikfabriken i Björnhammaren och sågverket i Hjortkvarn. I Finspång fanns normalspåret och kontakten med den övriga världen. Allt gods lastades på normalspåriga vagnar som i sin tur stod på smalspåriga så kallade överföringsvagnar.

För att enkelt kunna koppla ihop den smalspåriga lokomotorn med den första normalspårsvagnen uppställd på en överföringsvagn tog man helt enkelt en smalspårig godsvagn och svetsade fast ramen från en normalspårig godsvagn ovanpå denna. En slags dåtida hemslöjd, jag tror aldrig att man gjorde någon ritning.

Foto: Ulf Smedbo