Amtrak X 995

Tema järnvägshistoria handlar idag om Amtrak X 995.

Ett Rc-lok med amerikansk Amtrak-målning, märkt X 995, dessutom på Sävenäs lokstation i Göteborg. Året är 1976 och loktillverkaren ASEA försöker komma in på den amerikanska marknaden. Ett av SJ:s beställda Rc4-lok ”lånas” av ASEA och anpassas för amerikanska förhållanden med dess annorlunda strömsystem med mera, dessutom med automatkoppel och en horisontell balk ovanför kopplet för att minska risken att fordon kan tränga in i hytten vid eventuella olyckor.

Loket användes i reguljär trafik mellan New York och Washington. Proven utföll väl och det resulterade i att Amtrak lät bygga ett antal lok på licens, anpassade för deras önskemål. Dessa lok fick beteckningen AEM7.

Efter utförda prov kom loket tillbaka till SJ i Sverige, målades om i sedvanlig brandgul färg och fick littera Rc4 och nummer 1166. Loket finns kvar i dag och ägs av Green Cargo.

Foto: Ulf Smedbo.

 

2023-11-15T08:18:43+01:002023-11-15|Historia, Järnväg, järnvägshistoria, Lok, Tåg, Trafik, Veterantåg|

BJ O 214

Tema järnvägshistoria ställer idag en fråga: Är detta ett svenskt lok, det är ju inte brunt?

Så här ligger det till: I slutet av 1930-talet elektrifierade det privata bolaget Bergslagernas Järnvägar (BJ) sin huvudlinje Göteborg–Falun. För godstrafiken beställde man bland annat åtta styck boggilok littera O från ASEA. Dessa lok innebar nytänkande, man behövde ha en så god dragkraft som möjligt vilket man fick genom att speciellt utvecklat reglersystem som gjorde att spänningen till motorerna kunde ställas in i många steg. Dessa första åtta O-lok levererades år 1939–1940. Beställningen utvidgades sedan med ytterligare lok till både Bergslagsbanan och Gävle-Dala Järnväg. Totalt tillverkades det 21 styck O-lok. Efter förstatligandena fick dessa lok SJ littera Bk.

Loken togs ur trafik kring år 1970.

Några yngre järnvägsintresserade män hade en extra stor kärlek till loktypen och lyckades förhandla med SJ om att få måla om ett av dem i de ursprungliga färgerna för att första hand genomföra en diggarresa Göteborg–Falun–Gävle hösten 1972. Efter denna resa återgick loket med denna avvikande målning i SJ trafik, det skulle ju ändå slopas och skrotas inom kort. Trodde man. Loket finns i dag bevarat på Järnvägsmuseet i Gävle. Bilden är från Borås år 1974 i samband med en utfärd för järnvägsentusiaster.

Foto: Ulf Smedbo.

2023-10-31T08:07:20+01:002023-10-31|Historia, Järnväg, järnvägshistoria, Lok, Tåg, Veterantåg|

Bron vid grusgropen i Tallås

På temat järnvägshistoria skriver vi idag om bron vid grusgropen i Tallås.

En järnvägsbro över en å mitt ute i ingenstans. Vi befinner oss i en utkant av det svenska järnvägsnätet, en rest av hur enkelt man kunde bygga en järnväg för länge sedan. Brons bärande balkar är gjorda av stål, brofästenas väggar är av trä, brobalkarna vilar i banvallsgruset. Väggarna är med dagens mått väldigt enkla och består av sågat virke med knuttimring i hörnen, innanför har man fyllt med sten och grus. Bilden har en del år på nacken, den är från år 1974 och visar bron över Lillån till Tallås grusgrop på museibanan Jädraås-Tallås Järnväg, en del av före detta Dala-Ockelbo-Norrsundets Järnväg. Landskapet är Gästrikland och platsen ligger cirka fem mil nordväst om Gävle.

Foto: Ulf Smedbo.

2023-09-13T09:21:19+02:002023-09-13|Historia, Infrastruktur, Järnväg, järnvägshistoria|

Överföringsrampen i Sävsjöström

På temat järnvägshistoria skriver vi idag om överföringsrampen i Sävsjöström i Småland i september 1982. Vagnen vi anar är en smalspårig överföringsvagn med spårvidden 891 millimeter, den är byggd så att rambalkarnas ovansida fungerar som normalspårig räls. Via rampen kan man köra ut normalspåriga vagnar på överföringsvagnen, låsa fast den med stoppklossar och försiktigt transportera normalspårsvagnar på de smalspåriga järnvägarna.

Trafik med överföringsvagnar fanns på de flesta av smalspårsjärnvägarna från 1950-talet och framåt, detta gällde järnvägar med både 891, 1067 och 1093 millimeters spårvidd.

Överföringsvagnen på bilden var fyraxlig och fick lasta 32,5 ton. I de fall då lasten blev för tung eller normalspårvagnen för lång fick man ställa dem på två överföringsvagnar.

Järnvägen mellan Sävsjöström och Lenhovda lades ned år 1983 och var då en åtta kilometer lång kvarvarande rest av förbindelsen Växjö–Brittatorp–Lenhovda–Sävsjöström–Älghult–Ruda–Oskarshamn.

Foto: Ulf Smedbo.

2023-09-13T09:20:29+02:002023-09-10|Historia, Infrastruktur, Järnväg, järnvägshistoria|

Bommarna i Triabo

På temat järnvägshistoria skriver vi idag om bommarna i Triabo.

En lindriven mekanisk bomanläggning i Triabo i Småland. Bilden är från år 1982 och visar hur en bomanläggning en gång kunde konstrueras. Triabo ligger mellan Åseda och Virserum på den dåvarande smalspårlinjen från Växjö till Hultsfred. Banan trafikerades vid denna tid av några rälsbusståg i var riktning, det fanns ingen godstrafik på denna sträcka.

Bommarna styrdes av spårledningar, alltså en sträcka med spänningssatta räler. Dessa sträckor kunde på olika ställen och med olika förutsättningar vara allt från några enstaka meter till flera hundra meter. När ett fordon kom in på den spänningssatta delen kortslöts rälerna och bomanläggningen började arbeta. I detta fall fanns den en gemensam motor för de båda bommarna på vardera sidan av vägkorsningen. På motoraxeln satt det ett hjul där det var fästat stållinor, dessa gick längs marken och vid behov i trummor exempelvis under spåret, till bomstativet.

På den första bilden kan man se betongtrumman där linorna går. Dessa gick sedan upp i stativet, när linorna började röra sig började också bommarna fällas. Samtidigt fanns det också en mekanisk kläpp som slog mot en klocka och gav ifrån sig upprepade ”klonk”, ett härligt ljud. När bommarna sedan skulle upp hördes enbart ett första ”klonk”. Observera att bommarna är av gammal konstruktion med stålrör, moderna bommar är ju av trä så att man inte skall riskera att fastna mittemellan dem. I detta fall var det god sikt och alldeles vid den lilla plattformen i Triabo, lokföraren behövde nog ändå sakta in, så risken att bli påkörd var nog inte så stor.

Foto: Ulf Smedbo.

2023-09-13T09:20:52+02:002023-08-22|Historia, Infrastruktur, Järnväg, järnvägshistoria, Spår|

Ångans dag!

Första lördagen i juni är det Ångans dag! Vattenånga är det medium som betytt mest för samhällets utveckling de senaste 300 åren, och fyller fortfarande en viktig funktion, till exempel i våra kärnkraftverk.  
 
Redan under antiken kände man till ångans kraft, det mest kända exemplet är kanske Herons ångkula (läs här ) men det svåra kan man säga var hela tiden att kunna tillverka kärl som klarar att stå emot ångans inneboende kraft.  
 
När vatten kokar och övergår i ånga expanderar det 1700 gånger vilket skapar det tryck som sedan används för arbete, eftersom det slutna kärlet som det kokande vattnet befinner sig i är av en konstant volym. Värmen påverkar materialets hållfasthet, effektiva tätningar är svåra att göra, det ökande trycket i sig utgör en kraft som vill få kärlet att brista, och när man leder ut ångan ur kärlet för att utföra ett arbete så krymper ångan tillbaka till vatten så fort den kondenserar och kraften är borta, det blir bara en fjutt kvar.  Kokpunkten stiger med ökande tryck i kärlet så ju högre tryck man har, desto mer måste man elda under kärlet för att fortsätta ångbildningen.  
 
Det kan låta som en nackdel men är också en fördel. Det betyder att det vatten som finns i pannan och som är värmt till en temperatur som motsvarar ångbildningstemperaturen vid ett bestämt tryck fortsätter att avge ånga när ånga förbrukas ur pannan. Vid 12 kilos tryck är temperaturen på vattnet i pannan 187 grader. Det mesta är vatten, den övre femtedelen av pannan innehåller ånga. När ånga tas från pannan sjunker trycket, kokpunktstemperaturen sjunker alltså också eftersom den är direkt kopplad till temp och tryck. Vattnet har 187 graders temp och när ånga lämnar pannan och orsakar ett tryckfall så kompenseras det av att vattnet har några graders marginal till rådande kokpunkt vid det nya lägre trycket och därför avger “ny” ånga, så att trycket i pannan upprätthålls trots att man tar ut ånga ur pannan. Bara elda på och ha gott om vatten i pannan, så kan man ta ut ett konstant tryck av ånga ur pannan alltså.  
 
Men det tog ett tag innan en sådan panna som höll för trycket och material som kunde täta kolvstänger och annat som behövs för en maskin som drivs av ånga kunde byggas. Det skulle dröja till 1700-talet innan mekanik och teknik kommit så långt att ångans kraft kunde börja användas “praktiskt”. James Watt brukar kallas ångmaskinens fader, han var inte först med ångmaskiner men han utvecklade den så att den kunde komma till praktisk användning i ett flertal användningsområden. Detta gav “billig kraft” så att industrialismen kunde bli verklighet.  
 
Industrier behöver logistik, och det var ångmaskinen som även där stod för genombrottet. Först ut var Joseph Cugnot som 1769 byggde en “ångvagn”, en traktor kan man säga (läs här ). Den kunde dra 4 ton i 4 km/t. Den var svår att styra vilket innebar att Joseph var den förste som dömdes för vårdslöshet i trafik, och såväl Josephs som ångvagnens karriär tog slut när den brakade in i en mur 1771. Ånga som kraftkälla till fordon tog en liten paus i utvecklingen, men lärdomar hade ändå dragits.  
 
Järnvägar som idé har också funnits sedan antiken, och använts kontinuerligt sedan dess, i form av trästockar som styr hjulen eller nedsänkta spår i stenlagda vägar. Vägar av järn, alltså med räls, får sitt genombrott då man i England ska anlägga en sådan väg av järn mellan Liverpool och Manchester. Ingen vet ännu hur ett lokomotiv ska se ut även om det finns ett fåtal experimentella föregångare. Därför anordnas en tävling där intresserade bjuds in att bygga ett lok och tävla med detta i en uthållighetstävling (läs här ). Det lok som kör fortast och håller hela tävlingen ut vinner kontraktet att få leverera lok till den nya järnvägen. Det blir George Stephenson och hans lokomotiv “Rocket” som vinner. En av utmanarna var John Ericsson från Sverige, som visserligen var snabbare men som råkade ut för ett haveri under tävlingen. I ärlighetens namn så vann rätt lok, och dess grundkonstruktion stod som modell för alla ånglok som byggdes sedan dess ända fram till så sent som 1990, med några få experimentella undantag. 
 
Nu har industrin nyckeln till den logistik som behövs för den nya tillverkningskapaciteten som ångmaskinen möjliggjort. Vi kan se på vad den till exempel betydde för vår svenska bergshantering. Gruvor, masugnar och hammare låg utspridda därför att de behövde vattenkraft och skog till rörelseenergi och bränsle, därför konkurrerade de om dessa resurser och det var av vikt att lägga dem så långt ifrån varandra att naturresurserna i närområdet räckte till. På 1700-talet var området kring Falu koppargruva helt avskogat på en radie av 10-15 mil kring gruvan.  
 
När malmen skulle transporteras till masugnen och järnet i form av göt skulle transporteras till hammaren som smidde stänger av järnet, och dessa stänger sedan skulle vidare till en exporthamn, så led man svårt av markens bärighet och årstiderna. Vägnätet var mer stigar, och marken bar endast på vintern när tjälen låg i marken för de tunga transporterna av malm och järn. Så bönderna hade en “sidoverksamhet” med hästdragna foror på vintern för att hålla industrin i gång och bygga upp deras lager inför nästa vår, sommar och höst. Från gruva till exporthamn tog transporten genom dessa förädlingsled i praktiken tre år, oavsett hur långt avståndet egentligen var. Årets produktion var helt beroende av vad som kunnat transporteras under föregående vinter. 
 
När ångmaskinen kom och järnvägar byggdes var kraftkällan till industrin oberoende av vattendragen, nu kunde bränsle till ångmaskiner fraktas fram med järnväg till där det behövdes. Och produktens transport var inte heller beroende av årstiden längre. Processtiden från gruva till hamn kunde nu kortas ned från tre år till två veckor eller mindre. Överallt där järnvägar drogs fram, erhöll man liknande enorma fördelar. Inrikes resor blev nu en realitet vilket betydde mycket för handeln av de nya varor som nu kunde produceras i en aldrig förr skådad takt. Resan Stockholm-Göteborg tog i regel kring tio dagar, 1862 då järnvägen stod klar mellan städerna tog den 14 timmar.  
 
Fördelarna var ganska uppenbara, stora statslån togs upp och ett stambanenät byggdes ut i södra och mellersta Sverige, med planer på att fortsätta norrut vilket man också gjorde. Kostnaden för den första etappen med södra, västra och de sydligaste delarna av norra stambanan kostade i dagens penningvärde runt 700 miljarder, vilket lustigt nog är ungefär vad man tror att det idag omdiskuterade höghastighetsnätet också skulle kosta.  
 
Idag har vi lite baksmälla efter industrialismen och framför allt ser vi på den ur dess miljökonsekvens, och det är nog riktigt att allting inte var (eller ännu är) så bra. Men vi kan också jämföra med den förpestade öken som omgav Falun på 1700-talet, vilket hade varit alternativet än idag om vi inte hade haft ångmaskinen. För sin tid, var ångans epok ett lyft för miljön. Men tillväxten skapade spridning och lönsamheten skapade befolkningsökning, även det som en gång var “bättre” kom att bli en belastning. Med den snabba utveckling som nu sker på områden som informationsteknologin kan man kanske redan börja skymta hur den kommer att visa upp nackdelar av samma slag. Vår elektroniska utrustning som telefoner, datorer och nätverk drar ofantliga mängder energi, som vi inte har täckning för i längden. Det är helt enkelt inte hållbart med ett IT-samhälle precis som det inte var hållbart med industrialismen eller det förindustriella samhället. Ju fler vi är på jorden, desto snabbare är takten för innovationer och nya idéer. Det är inte omöjligt att den som läser det här en dag kommer att bli indragen i post-IT-perioden av mänsklighetens utveckling.  
 
Ett miljövänligare kraft– eller energimedium än ångan är svårt att tänka sig. Problemet ligger i att framställa värmen som förångar vattnet på ett alltigenom miljövänligt sätt och att hindra värmeförluster då ångan lagras och transporteras till den maskin där dess kraft ska omsättas så att energin omsatt från värme till tryck inte går förlorad. Kanske har vi idag redan allt vi behöver för att lösa dessa hinder?  
 
Idag firar vi Ångans dag, inte bara till minne, utan vi föreslår också till hågkomst om att vi sitter på en del rätt fantastisk teknologisk kunskap som ännu kan ha en viktig roll att spela i framtiden. 

 

 

Bild: Solberga station AB

2023-06-28T16:15:58+02:002023-06-01|Historia, Järnväg, Lok|

Lite kuriosa

Detta är en bild från sommaren 1975. Vi befinner oss på stationen i Nordmark några mil sydost om Hagfors i Värmland.  

Järnvägen mellan Hagfors och Filipstad byggdes ungefär ett hundra år tidigare, smalspårig med spårvidden 891 millimeter och ägd av Uddeholmsbolaget, Nordmark-Klarälvens Järnvägar, nu pågår rivningen av banan.  

På spåret ser vi NKlJ motordressin nummer 464, högst troligt har den en hel del år på nacken. Spåret under den är klotsat, detta är de ljusgrå träklossarna som är inkilade mellan rälens huvud och ett uthugget spår i syllen, detta hjälper till att stabilisera spåret.  

Banan var elektrifierad, till höger kan man se en kontaktledningsstolpe som man brutalt har fällt i marken, porslinsisolatorerna har gått sönder men det gör egentligen inte så mycket, de skall inte längre isolera någon spänning.  

I bakgrunden ser man lokstallet, portarna är extra höga för det skulle kunna gå att få in ellok med strömavtagare i det. 

 

Foto: Ulf Smedbo

 

2023-03-21T18:34:15+01:002023-03-21|Historia, Järnväg|

Järnvägens trädgårdar

När stambanorna byggdes runt om i Sverige så anlades även parker och köksträdgårdar i anslutning till dem. Det var inte bara för att det var vackert och funktionellt utan det fanns ett uttalat folkbildningsideal i att ta trädgårdskonsten ut till folket. Vad hände med alla dessa parker och trädgårdar?

Forskning.se har skrivit en artikel där forskaren Anna Lindgren vid Göteborgs universitet berättar om det hon kommit fram till i sin avhandling ”Staten som trädgårdsmästare”.

Du finner artikeln här

Du finner avhandlingen här

 

 

Bild: Del av skärmdump från artikeln vi länkar till.

2023-02-21T15:58:53+01:002023-02-23|Historia, Järnväg, Miljö, Trädgård|

Vad kan detta vara?

Idag ett inlägg från ”avdelningen historia”. Vet du vad det här är?

.

.

.

.

.

 

.

 

Svar: Det är en s.k. Stafettpinne.

Förr i tiden var det ibland nödvändigt för tåg att köra åt två håll på samma spår. För att de inte skulle krocka så användes en tågstav, en stafettpinne, som lämnades över från den ena föraren till den andra. Just denna stafettpinne har vi fotograferat på Spårvägsmuseet i Stockholm, till vilket vi gärna rekommenderar ett besök för er som är intresserade både av tåg och andra kollektiva färdmedel.

 

Foto: Fotografi taget på Spårvägsmuseet i Stockholm, fotograf Margareta Carlsson. Publicering av bild och hänvisning i blogginlägget är godkänt av Spårvägsmuseet.

Hindertavla

Järnvägen är full av sina egna signaler och skyltar med olika betydelser.

Den röd-gula vi ser är heter ”Hindertavla” och enligt järnvägens reglemente betyder den ”stopp”.

Av bilden att döma kan det ju verka övertydligt att behöva sätta upp en skylt om det, men, principen är att ett spår alltid är öppet för trafik såvida inte motsatsen framgår. Och här framgår det av skylten att det är ”stopp” ifall man trodde något annat. Allt i god ordning.

Bilden är tagen för några år sedan vid slutet på den gamla banan Mjölby-Hästholmen, som låg kvar en liten bit inne i Mjölby för sporadisk godstrafik.

Hindertavlan används i flera olika sammanhang, till exempel vid trafikavstängningar i samband med spårunderhåll eller på en grind som kan stängas över ett spår, eller som här när ett spår fortsätter en bit men inte är besiktigat för trafik längre bort, och från och med här är det ”stopp”.

Den svarta skylten med tre vita ränder bortom hindertavlan är en ploglyfttavla, den berättar för besättningen på en av järnvägens snöröjningsfordon att de ska lyfta snöplogen en liten bit så de inte fastnar i den vägövergång som finns i närheten med snöplogen. Riktigt långt tillbaka i tiden planterade man ibland enar på bägge sidor om spåret för att markera samma sak. Man kan fortfarande hitta någon enstaka (!) en längs ett gammalt spår som har ett förflutet som signalmedel inom järnvägen.

 

 

Foto: Michael Carlsson, Solberga station

Till toppen