– Ni pratar om ”TTJ” på järnvägen, vad är det?
Vår konsult Michael Carlsson berättar:
– TTJ betyder ”Trafikverkets Trafikbestämmelser för Järnväg” och är kort sagt trafikreglerna på spåret. Det finns fler regler att tänka på men TTJ ger den gemensamma grunden för hur järnvägstrafik går till.
Idag pratar vi med Kenneth Sörestedt, konsult hos oss och expert på truckar och lyftanordningar.
– Jag hörde någon säga ”truck och lyft” häromdagen. Truck vet jag vad det är, men vad är ”lyft”??
Han svarar:
– Lyft handlar om lyftinrättningar, som telfer, taktravers eller till och med lyftbockar som är elmotordrivna skruvdomkrafter för att lyfta hela tåg med. Maskiner och redskap som används för tunga lyft, så tunga att människan behöver ett redskap för att lyfta ett föremål.
Om det i stället handlar om att lyfta en person till en plats för att nå att arbeta, så brukar man tala om ”lift”, som saxlift och bomlift.
Den 1 januari i år (2021) började den nya arbetsmiljöföreskriften ”Arbetsplatsens utformning (AFS 2020:1)” gälla. Regler för skyltar, märkning och signaler ingår i den numera. Vi har fått frågan om det räcker att sådan information är på svenska. Margareta, som utbildar i arbetsmiljö, svarar:
– Reglerna säger att information och instruktion ska vara utformad så att ”den kan tillgodogöras av alla berörda”. Svaret är alltså att det beror på vilka arbetstagarna. Vad behöver de anställda på just den här arbetsplatsen för att just de ska förstå? Det gäller att lära känna människor, för det har bl. a. med tolkning, erfarenhet, språk och uppfattningsförmåga att göra.
– Arbetsgivaren ska se till att alla arbetstagare får aktuell information och instruktion om skyltar, märkningar och signaler som används på den egna arbetsplatsen som har betydelse för hälsan och säkerheten. Man ska förklara betydelsen av skylt/märkning/signal. Så ska man instruera i vilket beteende som gäller när man ser dessa, alltså hur jag ska uppträda och agera med anledning av dem. Vidare ska jag få veta vad mitt beteende ska leda till (eller vad brist på beteende kan leda till), vilka åtgärder dessa skyltar/märkningar/signaler ska leda till. Det sistnämnda har med meningsfullhet att göra, vi människor behöver förstå poängen med saker och ting för att handla rätt. Signaler handlar förresten både om ljus-, ljud- och handsignaler. Det är viktigt för säkerheten att man har ett gemensamt symbolspråk på arbetsplatsen.
– Vad betyder exempelvis den här bilden? Att man inte ska ha byxor? Inga kortbyxor? Eller är det kalsonger? Eller klädförbud? För något slags förbud är det väl?
På ånglokens tid var loken dubbelbemannade; en förare och en eldare. De hjälptes åt med uppsikt i färdriktningen, utbytte information och tolkning av iakttagelser, kunde bistå varandra om något hände. När elektriska tåg kom blev eldaren lokbiträde som såg efter det maskinella och bidrog till uppsikt i färdriktningen. Fordonen moderniserades, inte heller lokbiträde behövdes och lokföraren blev ensam i hytten.
Antalet olyckor som berodde på bristande uppmärksamhet ökade. I sin ensamhet drabbades lokförarna bl.a. av ”mikrosömn” och somnade. Det var en känd risk, redan 1856 byggdes loken medvetet utan hytt för att ”fartvinden skulle hålla lokbesättningen vaken”. Arbetsmiljöhänsyn gjorde att man åter byggde hytter. Vad göra? Lösningen blev teknik: tågskyddssystemet ATC (Automatic Train Control) som övervakar förarens vigilans och ageranden. Olyckor av det slag som hade orsak i för hög hastighet eller missade inbromsningar försvann i princip helt och är en viktig del i vår höga trafiksäkerhetsnivå på järnvägen idag. Faran med ATC finns i situationer när ATC inte kan ge stöd så lokföraren behövs än.
Vad händer om vi tar bort människan ur ekvationen helt? Önskemål finns gällande tågvärdar, som man vill ersätta med kameraövervakning. Om det händer något bland resenärerna eller om en olycka inträffar så kan en kamera dock inte agera som en människa skulle göra i att ta tag i, reda ut och vara nära.
Någonstans finns alltid ett gränssnitt maskin-människa. Även om tågen skulle framföras helautomatiskt så skulle det behövas en övervakning av dem. Den mänskliga faktorn har någonstans sin del både i det som fallerar och det som fungerar.
Om du skulle råka se en sådan här jacka passera dig så stoppa oss gärna för ett samtal kring om vi på något sätt kan hjälpa dig att bli effektivare, säkrare, gladare, lönsammare eller få arbetet att flyta på lite enklare eller smidigare för dig.
På väg vart?
Ibland kan man undra över saker och ting. Ibland kan man undra vad folk undrar över. Vad sysslar det här gänget med, egentligen?
Järnvägen är nog landets förkortningstätaste bransch, möjligen tillsammans med militären. Med detta följer också att man ibland uttrycker sig i förkortningar i det interna ”fikonspråket”.
Värst är driftplatssignaturerna, ”stationsbeteckningar” för att säga det ur resenärsperspektiv.
Att man just här behövde använda förkortningar, och korta sådana, har med kommunikationen att göra, ty i början (fram till telefonens ankomst) administrerades den dagliga säkerheten på järnvägen med hjälp av telegrafen. De tidiga banorna var först ut med att få de korta signaturerna, därför betecknas än idag Göteborg med G och den andra ändpunkten på första banbiten från Göteborg med J, nämligen Jonsered. Alingsås är A, Malmö M, Nässjö N och Ystad Y. Detta har också fått till följd att Ö, som vore en naturlig förkortning för Örebro eller Östersund, istället betecknar Örtofta (nästan mitt i Skåne, med sockerbruk).
Stockholm är special, ty här fanns från början Södra station (upp mot området som kom att heta Södra Bantorget och senare Medborgarplatsen) och lite senare Norra station (som på den tiden låg vid Norra Bantorget, se bild, med nuvarande adressen Torsgatan 11). Hur skulle dessa stationer betecknas och förkortas? Jo, man gjorde så att Södra station blev Sst och Norra station Nst. Utläst blev det då Södra station Stockholm, respektive Norra station Stockholm. Och när sen sammanbindningsbanan öppnades 1871 och Centralen tillkom fick den förkortningen Cst enligt samma princip, Centralstationen Stockholm.
Och när vi järnvägare pratar internt blir det ibland ”jag måste in till Cst och vända”, även om jag kanske menar att jag ska gå eller ta bilen eller tunnelbanan dit.
